

.gif)

.gif)

.gif)

.gif)
|

|

Bajen, bärs och
SM-guld
Dessa
historiska ögonblick. Det jag skriver känns…högtidligt. Det är
ingen nyhet nu; ni vet det, hela världen vet det. Men låt mig ta det
igen, låt det sjunka in ordentligt, riktigt jävla
ordentligt: Hammarby är svenska mästare i fotboll. Hammarby är
värdiga svenska mästare i fotboll. Hammarby är nämligen årets
bästa fotbollslag i Sverige. |
Och så fruktansvärt högtidligt är det inte, det är
festival, karneval, backanal. Södermalm i Stockholm är sen en
natt tillbaka officiellt förklarat som katastr…sorry,
partyområde. Jag ska inte älta gammal 104-årig lidande historia,
det får andra göra. Det viktiga är att Hammarby för allra första
gången är på allvar. Det kan sluta precis hur som helst men
Hammarby IF är på väg ut i Europa. Det är Hammarby som år 2002 ska
slå sig in i Champions League. Så härligt. Och vem hade kunnat
tro?
Sen jag tippade allsvenskan i våras är det jag
som gått med byxorna nere varje gång jag närmat mig Slussen i
Stockholm. Jag tippade Hammarby sist. Hammarby hade gått igenom
kris efter kris. Hammarby hade ekonomiska problem. Hammarby hade
värvat spelare på video. Hammarby hade ett enda nyförvärv: en gammal
mittback som omskolats till anfallare. Jag vet ingen som trodde
Hammarby skulle bli svenska mästare. Jag vet ingen som ens trodde
på en plats bland de sex bästa. Hammarby har gjort en strålande
säsong, en fantastisk insats. Och kanske vi alla bedömde
kriserna, löjligheten, penningbristen och den gamle mittbacken på
fel sätt. I stället för att splittras och gå ner sig blev laget
enat, fokuserat, koncentrerat.
Mitt i säsongen valde
Hammarbys styrelse att inte förnya kontraktet med tränaren Sören
Cratz. Inget konstigt med det. Det skandalösa i sammanhanget var
sättet som styrelsen skötte Cratz-affären på. Det var mitt i
sommaren och Hammarby spelade strålande vacker och rolig fotboll men
styrelsen sa att Cratz fotboll inte passade in i nya härliga
tekniska Hammarby. Det var också ett sätt att svetsa samman laget
och truppen ännu mer. Det var inte alls i går som Hammarby vann
SM-guldet. Det var mitt i sommaren när Hammarby slog konkurrenterna
Halmstad och Helsingborg både hemma och borta. Stora, tunga och
viktiga segrar. De senaste veckorna har varit en typ av
transportsträcka, en lång och ibland plågsam väntan på det
omöjliga. Eller…omöjliga och omöjliga. Redan den 11 september
lärde vi oss att det omöjliga var möjligt och det har inte betytt
nånting att motståndarklackar sjungit ”Hammarby kan inte vinna,
Hammarby kan inte vinna” för Hammarby kunde faktiskt och till slut
verkligen vinna. Men först den stora tystnaden. Det var folk,
fest, fart och fyr redan en timme före avspark. Hammarby lyftes fram
mot SM-guldet när Örgrytes Robert Bengtsson-Bärkroth slog ett
inlägg, Jeffrey Aubynn blev fri mellan Trym Bergman och Suleyman
Sleyman och nickade in 0–1. Söderstadion blev tystare än en tyst
minut. Men det har funnits och finns en helt ny anda i Hammarby
det här året. Underlägen har hämtats upp och i går var inget
undantag. Andreas Hermansson: en stilig lobb, 1–1. Jonas
Stark: en uppoffrande, våghalsig, invräkningsnick, 2–1. Kennedy
Bakircioglü: ytterligare en stilig lobb, 3–1.
Sen var
festen i gång med Bajen, bärs och kanske rakade brudar. Man
kan tala om kontinuiteten, om att Sören Cratz kunnat ställa ungefär
samma lag på benen hela säsongen; man kan tala om lagkänslan, om
vi-mot-dem-attityden; man kan tala om den raka, enkla och effektiva
taktiken. Men man ska inte glömma att Hammarbys väg mot SM-guld
startade med Göran Paulsson, den sparkade ordföranden. Göran
Paulsson var kanske en för stor Hammarby-fan som tog på sig för stor
arbetsbörda för att lyckas som ordförande. Men det var Göran
Paulsson som anställde Rolf Zetterlund som tränare och det var där
och då som ”vägen ut i Europa” började asfalteras. Vi ska, i dag,
inte glömma vare sig Paulsson eller Zetterlund. Sören Cratz
sprang som en galning framför Söderstadions läktare i går, framför
skyltar med texten ”Sir Cratz”, framför en publik som skanderade
”Större än Svennis, ja han är större än Svennis”. Sen sa han
anspråkslöst: – Jag har inte utfört nåt mirakel, det var så
mycket som var gjort när jag kom. ”Roffe” (Zetterlund) hade gett
killarna träningskultur och jävlaranamma, jag blev en ny röst som
kanske höjde dåliga självförtroenden.
Det var i går
längesen en cupmatch på grus i våras. Hammarby mötte Vallentuna och
det var inget allsvenskt lag jag såg den bistra
eftermiddagen. Men det tog sig, som det tog sig. Det tog sig ända
upp och över Söders höjder, upp mot Himlen och – kanske till och med
Champions League.
|
|
Av Mats
Olsson
|
mats.olsson@expressen.se
|
|
|

|
.gif)
|

|
|